Genetik

 

                            Så förs arvsanlagen vidare från föräldrar till avkomma

 

Hunden har 78st kromosomer i varje cellkärna, förutom i könscellerna (ägg och spermier) där antalet är hälften, dvs 39st. Då en spermie och ett ägg smälter samman blir antalet kromosomer fulltaligt, dvs 78, och då har vi all information och därmed början till en ny hund.

 Varje kromosom innehåller ett ex antal ärftlig anlag/gener och dessa anlag förekommer normalt i par om två anlag/gener som ensamma eller i samarbete med andra gen-par bidrar till en viss egenskap hos hunden.

 

                                              Homozygot och heterozyt

Varje egenskap hos hunden bestäms av en eller ibland flera av dessa anlagspar där det ena anlaget i paret alltid kommer från modern och det andra från fadern.

 

Om båda anlagen i anlagsparet har samma information, ex ”svart pälsfärg” säjer vi att hunden är homozygot för egenskapen (homo=lika)

 

Om anlagen säjer olika saker, den ene kanske säjer ”svart pälsfärg” och den andre säjer ”brun pälsfärg” säjer vi att hunden är heterozygot för den egenskapen (hetero=olika).

 

 

 

                                Demokrati och struktur inom och mellan anlagspar

 

Ibland så har anlagen i ett anlagspar samma information och behöver då inte ”komma överens” om vilken egenskap hunden ska få.

 

Olika egenskaper har lite olika struktur/regler om hur denna överenskommelse inom anlagsparen (och ibland även mellan anlagsparen) ska se ut. Dessa olika överenskommelser eller strukturer kallar vi för arvsgång/ar.

 

 

 

 

 

 

 

                                                  Olika arvsgångar

 

 

 Enkel Autosomal nedärvning (strikt hierarki, men alltid skenbar)

 

Här har vi den arvsgången som de flesta av oss lyckades lära oss någorlunda på någon biologilektion på högstadiet.

 

Den här strategin bygger på hierarki, där det ena slags anlaget i ett anlagspar alltid är dominant över det andra anlaget i paret som är avvikande/recessivt.

 

 

Det är vedertaget att förkorta ett anlag med en bokstav och att vi gör det genom att benämna det dominanta anlaget med stor bokstav och det recessiva anlaget med liten bokstav.

 

Egenskapen svart pälsfärg är dominant över egenskapen brun pälsfärg (det finns recessiva anlag för svart pälsfärg, men här beskriver jag det vanligaste anlaget till svart pälsfärg)

 

Låt oss härmed kalla svart pälsfärg för S (stor bokstav) och brun pälsfärg för b (liten bokstav).

 

 

 

Om en hund har anlagsparet SS är hon homozygot för anlaget. Hon är själv svart och det enda hon kan ge vidare till sin avkomma är S

 

 

 

Om en hund har anlagsparet Sb är hon också svart, men heterozygot för anlaget. Till hälften av sina avkommor kommer hon ge vidare S och till hälften av dem ger hon vidare S.

 

 

 

Den första hunden SS ger också vidare båda anlagen i anlagsparen, men där finns ju inget annat än just S

 

 

 

Så hur blir det då två hundar kombineras? Här kommer exempel där båda föräldrarnas genotyp finns utanför ett rutmönster och där det statistiska utslaget visas som fyra valpar (alternativt 25% av kullen).

 

 

 

Här har vi resultatet av en SS-förälder x en SS-förälder, dvs SS x SS:

 

 

Se färgerna på S:en, där kan du se att tiken ger hälften av sina S (de gröna) till hälften av sina avkommor och resterade S (de röda) till den andra hälften.

 

Likadant med hanen; han ger sina lila S till hälften av avkommorna och sina röda S till den andra hälften

 

 

 

I det här exemplet blir 100% av avkommorna svarta. Alla valparna blir homozygota för svart vilket i sin tur betyder att om de blir föräldrar någongång så kan de endast ge just svart (S) till samtliga av sina avkommor.

 

 

 

 

 Så tar vi ett exempel där ena föräldern är SS och den andra är Sb,

 

dvs SS X Sb:

Enkel autosomal nedärvning

 

Vad hände här då? Jo precis som innan så ger varje förälder den ena bokstaven till hälften av avkomman och den andra till den andra hälften.

 

Varje valp har alltid en bokstav från vardera föräldern i sitt anlagspar/genpar.

 

 Och resultatet: 50% av valparna blev SS och 50% av valparna blev Sb

 

Den första gruppen SS är homosygota för svart och kan i sin tur endast ge svart till sina valpar om de en dag själva skulle bli föräldrar.

 

 50% av valparna blir istället Sb heterozygota. De blir svart (S) eftersom det anlaget är dominant över brunt(b). Den här bokstavskombinationen som berättar vad hunden bär på , ex SS eller Sb kallar vi för hundens genotyp för detta anlag. SS är en slags genotyp och Sb är en annan slags genotyp. Sedan finns det något som heter Fenotyp. Fenotypen är det som hunden visar upp och i detta exempel ger såväl genotypen SS som genotypen Sb fenotypen Svart.

 

Om dessa valpar med genotypoen Sb blir föräldrar framöver kommer de, precis som sin pappa i detta fall, ge hälften av sin avkomma ett S och den andra hälften ett b

 

 

 

 

Vi går vidare:

 

Nu gör vi en kombination där båda föräldrarna är Sb. En sådan kombination benämns Sb x Sb:

 

25% av avkomman blir SS

 

 

50% av avkomman blir Sb

 

 

25% av avkomman blir bb

 

 Det som benämns här ovan är genotypen

 

Till fenotypen blir hundarna SS och Sb svarta, vilket betyder att 75% av valparna fortfarande är svarta även om de som är Sb kan ge vidare både S och b till sina valpar (hälften får S och hälften får b)

 

25% av avkomman blir bb, dvs homozygot för b och blir då bruna.

 

Vad gäller recessiva anlag så krävs de alltså i dubbel uppsättning för att hundarna själva ska få egenskapen (såsom brun i detta fall)

 

 

 

 

 

Nu gör vi en kombination där den ena föräldern är Sb och den andra är bb. 4

 

Kombinationen benämns Sb x bb:

 

 

 

 

 

Här blev 50% av avkomman Sb

 

Dessa är svarta men bär på brunt

 

50% blev bb

 

Dessa är bruna och bär bara på brunt

 

Så här långt förstår du kanske att en hund som är svart alltid har minst en gen för svart. Hon kan inte dölja ett dominant anlag eftersom det alltid syns på henne att hon har det. Det finns få undantag, då egenskaper som bottnar i andra genpar gör att det blir svårt att se att hunden har det dominanta anlaget, men detta är just ett undantag.

 

Om ett sjukdomsanlag är dominant så blir det lätt att avla bort det genom att helt enkelt låta bli att använda den sjuka hunden i avel.

 

Om ett sjukdomsanlag istället är recessivt är det betydligt svårare eftersom hunden kan bära på det (liten bokstav) även om hon är frisk.

 

 

 

 

 

Det sista exemplet blir här kombinationen: bb X bb, dvs en brun hund som paras med en annan brun hund: 

 

 

 

 

Här blir 100% av valparna bruna. Det enda de kan ge till sina eventuella valpar är b

 

 

 

 

 

Några tankar:

 

Alla anlag har som strategi att ta sig vidare till sin avkomma.

 

 

 

Dominanta anlag når sitt mål på kort sikt, men kan välja och väljas bort av naturligt urval (i naturen) eller selektiv avel.

 

 

 

Recessiva anlag har inte mycket att säja till om på kort sikt, de måste vänta på att träffa sin ”själsvän” (ett likadant anlag) , ibland under många generationer, innan de kan ge sig i uttryck i hundens fenotyp. När de väl är där så har de dock ”all mark” över den egenskapen.

 

 

 

 

 

Ofullständigt dominant

 

Ibland är ett anlag dominant över det andra anlaget i anlagsparet, men inte helt och hållet, då talar vi om ofullständig dominans.

  

Det dominanta anlaget slår igenom på avkomman, men inte med lika stor kraft.

 

 

 

 

 

Intermediär nedärvning – total jämlikhet

 

 

 

Vad gäller vissa egenskaper så går de två anlagen i anlagsparen halva vägen. De bestämmer lika mycket och resultatet blir någonstans emellan.

 

Storlek är ett typiskt exempel på intermediär nedärvning hos hund.

 

 

 

 

 

Polygen nedärvning

 

”Poly” betyder ”flera” och ”gen” betyder just ”gen”.

 

Ibland krävs samarbete från ett stort antal gener (flera anlagspar/genpar) för att få en viss egenskap. I de fallen ger ett anlagspars ”mandat” inte så mycket resultat, men i kombination med andra ”nycklar” från andra anlagspar så kan en viss egenskap slå igenom.

 

Höftledsdyplasi är ett exempel på en defekt (en egenskap) som nedärvs polygent

 

 

Modifierare

 

Modifierare är gener som ibland också kallas för ”hjälpgener”.

 

De påverkar i större eller mindre grad uttrycket av en viss egenskap.

 

Ex. En grå Bearded collie är , genetiskt sett, en svart hund. Men ett helt annat anlagspar har bestämt att den svarta pälsen ska blekas ned.

 

 

 

 

 

Könskromosombunden nedärvning/ könsbunden nedärvning

 

Precis som anlagen/generna samverkar i par så gör även kromosomerna det.

 

Bland kromosomerna finns också könskromosomerna som bla bestämmer om hunden ska bli en tik eller en hanhund

 

 

Den honliga kromosomen benämns som X-kromosomen

 

Den hanliga kromosomen benämns som Y-kromosomen

 

(det gäller inte alla djur, hos ex fåglar så är det tvärtom!)

 

Könsbunden nedärvning handlar oftast om anlag som sitter på X-kromosomen eftersom denne innehåller betydligt fler anlag än Y-kromosomen.

 

Ändå är det oftare hanar som drabbas av könsbundna sjukdomar vilket kan tyckas vara lite förvirrande.

 

Ett typsikt exempel är den vanligaste formen av blödarsjuka som bara hanar kan få (det finns undantag, som med allt i stort sett)

 

En hona är XX medan en hane är XY. Hanen kan alltså få anlag som är belägna på X-kromosomen eftersom de har en X- kromosom.

 

På X-kromosomen kan det, såväl hos hondjur som handjur finnas ett visst anlag som bara kan komma i uttryck i fenotypen om det INTE finns ett annat anlag i den andra X-kromosomen som förhindrar det.

 

Och hos en hane finns inte den andra X-kromosomen.

 

Så vad gäller ex blödarsjuka (den vanligaste typen som är just könskromosombunden) så kan både tiken och hanen nedärva det, men endast hanhunden kan drabbas av själva sjukdomen, dvs få egenskapen i sin fenotyp.

 

 

                                       

                                                Naturens behov av genetisk variation

  

Genetisk variation är livsviktig för vitaliteten och ganska snabbt även överlevnaden hos en art.

 

Då vi benämner en art i naturen som utrotningshotad så är det långt ifrån så att vi endast utgår från antalet individer som finns kvar. Minst lika avgörande för att bedöma vilka chanser en art har att leva vidare är uppskattningen om hur stor den genetiska variationen är.

 

Den genetiska variationen minskar kraftigt när föräldrardjuren , genetiskt sett, är väldigt lika varandra. M.a.o minskar den genetiska variationen i samma grad som föräldradjuren är släkt med varandra.

 

 

 

Då vi använt hundar i olika slags syften så har vi efterfrågat en hund som fyller just vårt/våra syften. På så vis skapades olika hundtyper med olika syften. Så har det varit i många tusen år. 8

 

På senare tid har vi av dessa hundtyper skapat flera olika raser som ännu mer specifikt ska motsvara vad vi är ute efter för egenskaper (både exteriöra och mentala egenskaper).

 

De hundraser vi har idag är oftast mellan 100 och 200 år gamla. Tidigare trodde vi att många av dem är äldre, men den senaste forskningen säjer , som sagt, att de som oftast är mellan 100-200 år gamla.

 

På den tiden visste vi inte mycket mer än att avkomman blir mer eller mindre lik sina föräldrar och det var snarare en regel än ett undantag att vi skapade en grupp liknande hundar genom att använda oss av inavel/nära släktskapsavel. Om vi hade en hund som nästintill på pricken motsvarade våra förväntningar så valde vi ut en så lik partner som möjligt för att få valpar som till så stor utsträckning som möjligt också motsvarade våra förväntningar. Nästa steg var, allt för ofta, att ta den ursprungliga ”perfekta” föräldern och para tillbaka på en eller flera av avkommorna och vips så hade vi en grupp hundar med ungefär likadana egenskaper.

 

Om vi studerar de flesta rasers uppkomst så kan vi läsa liknande berättelser, dvs att raserna byggdes upp ur en endaste rot.

 

I vissa fall insåg man på ett eller annat vis, förr eller senare, att man behövde få in nytt blod och handlade efter det. I andra fall gjorde yttre omständigheter (såsom krig) att populationen minskade kraftigt och att man då valde att korsa in nytt blod.

 

Alla sexualreproducerande arter (allt ifrån insekter till hundar, människor och elefanter) väljer som allra oftast en partner som är så obesläktad som möjligt....om hon har det valet.

 

Det finns olika mekanismer som styr detta. Hos hunden finns ex vomeronasale, en fysisk del av doftsinnet, där hunden bla kan avgöra om en potentiell partner är nära släkt eller inte.

 

Om en art i naturen av en eller annan anledning tenderar att lida brist på genetisk variation så kommer individer som inte kan hitta en tillräckligt obesläktad partner söka sig bortåt om denne vill reproducera sig. I vissa fall hittar hon en artfrände av motsatt kön. Om detta inte går kommer hon leta reda på en annan likande art (ofta en underart) och reproducera sig med denna. Så har skett med många arter som är importerade till ex Sverige för att bedriva jakt av olika slag. När vi tog hit dem tog vi inte hit så många och från så många olika ställen att de år efter år skulle kunna repoducera sig med sin egen art utan att det blev kraftig inavel. Ex på detta i vårat land är den importerade Canadagåsen som började reproducera sig med våra inhemska gåsarterna (det har t.o.m gått så långt att vi fått en ny slags gås som från början var en Canadagås-hybrid) och fältharen (som togs hit från tyskland för att jagas) reproducerar sig ibland med våran sko 

 

Även när arterna av andra skäl än bitvis import tenderar att krympa så väljer de närbesläktade arter (om de har valet). Fjällrävar väljer ibland rödrävar och en viss typ av flugsnäpparhanar lär sig att sjunga som en annan typ av flugsnapparhanar för att locka till sig honor av den arten.

 

Det här gör de inte för att de har tröttnat på potentiella partners inom den egna arten. De gör det om och när de är genetiskt trängda.

 

 

Vad gäller våra hundar (annat än de som lever på gatan) så har de väldigt sällan något att säja till om där. Om en tik höglöper och en hanhund äntligen får träffa en höglöpande tik så kommer de, i de flesta fallen, försöka para sig oavsett om det är pappa-dotter eller två syskon.

 

 

Därför var och är det möjligt för oss att avla på detta vis.

 

För drygt 100 år sedan kom en ”trend” där vi stängde så gott som alla stamböcker, vilet i praktiken betyder att en population hundar isoleras från alla andra hundar.

 

Tidigare hade vi i vissa fall blandat in annat blod även efter det att vi tagit fram vår alldels specifika hundtyp (ras). Nu blev det slut på det. Människor (oftast av adeln) skapade olika organisationer, skrev en rasstandard och stängde stamböckerna, dvs isolerade en grupp hundar från vidare inblandning av nytt blod (nya gener/anlag). Det vart också mer och mer populärt att tävla i hundarnas utseende i olika shower (utställningar).

 

Och då ville vi i regel få fram ännu mer rastypiska hundar vilket igen normaliserade fenomenet att avla mellan hundar som är nära släkt även fastän de i många fall redan från början var extremt koncentrerade genetiskt sett.

 

De flesta sjukdomar och defekter med genetisk betingning nedärvs som recessiva anlag och/eller nedärvs polygent.

 

Så länge den genetiska variationen är tillräckligt stor så förekommer det ganska sällan att ex två recessiva sjukdomsanlag av samma slag möts i en och samma hund. Alla hundar och alla individer och arter bär på en viss procent av defektanlag. Men så länge inte samma defektanlag finns i dubbel uppsättning så utgör de sällan något hot. Om defektanlaget är dominant och om defekten är väldigt allvarlig så reduceras sannolikheten att de förs vidare av att individen inte lever lika länge och därmed inte kan sprida vidare anlaget i lika stor utsträckning.

 

En av riskerna när generna är allt för koncentrerade (allt för många gendubletter i anlagsparen) är att ett osunt stort antal djur blir sjuka eller bär på samma sjukdom som väldigt många andra av potentiella partners gör eftersom de alla är så lika varandra genetiskt.

  

Och det är tyvärr verkligheten för många av våra raser.

 

Ex så är alla tusentals boxrar i hela världen genetiskt sett endast 13 stycken boxrar. Det är inte hållbart.

 

 

 Det finns också andra riskfaktorer med otillräcklig genetisk information.

 

Cellerna har ett genkomplex MHC (Major Histocompatibility Complex) som funderar som en kod/ ett ”lösenord” som behöver kännas till av eget biologiskt material för att kunna accepteras av cellen.

 

Ju mer komplex denna kod är desto svårare är det för främmande material (såsom virus, bakterier) att komma åt cellen varför MHC spelar en central roll i individens immunsystem.

 

Ju färre genetisk variation desto mindre komplexa blir dessa koder varav främmande material får lättare att träna in och förstöra cellerna.

 

Det är i första hand denna faktor som gör att inavel leder till ökad infektionskänslighet och minskad fertilitet (ett stort antal foster dör redan innan de föds pga denna ökade infektionskänslighet hos tiken och/eller sig själva). Med inavel följer ofta även mentala egenskaper som inte är till gagn för individen, såsom starka rädslor.

 

 

Hur kan vi öka den genetiska variationen?

 

                                                    Utöka avelsbasen

 

Med avelsbas menas det antalet individer inom rasen som går i avel, dvs den effektiva populationen.

 

Den effektiva populationen är oftast betydligt mindre än vad den borde vara i förhållande till den faktiska populationen (alla individer inom rasen/hela populationen).

 

Även om hunduppfödare själva ofta är medvetna om de negativa konsekvenserna som blir då vi överanvänder en hane så är det ofta de faller för frestelsen att använda en hane som ex har gått väldigt bra på utställning. Att denna hane i vissa fall är släkt med tiken utgör tyvärr inte något självklart hinder för alla uppfödare.

 

Om vi verkligen bryr oss om en ras ur ett större perspektiv så ska vi sätta högre prioritet på att hunden är så lite släkt med den andra hunden som möjligt. Helt obesläktade är de nästan aldrig om de förekommer inom samma slutna population. ”Inavel 0%” finns i regel inte inom en och samma hundras även om SKK räknar på det viset, vilket kritiserades av framförallt PE Sundgren (husdjursgenetiker i vårat land) och därav blir det ännu viktigare att välja föräldrardjur som är så långt ifrån varandra som möjligt.

 

Det kan mycket väl finnas en lika rastypsik och på andra vis passande hund även om ägaren till denne inte har åkt runt på så många utställningar, ändå tenderar vi att välja bland de mest populära hanarna.

 

Här skulle vi verkligen behöva tänka om.

 

En del uppfödare väljer medvetet och systematiskt att linjeavla (inavel fast med ett ord som beskriver att de ”bara” vill behålla hundtypen) för att koncentrera de egenskaper de vill ha hos hunden även i de fallen de är medvetna om att rasen oftast bottnar i en endaste rot. Motiveringen brukar ofta vara att de här linjerna ÄR så gott som friska från sjukdomsanlag och då är det ”dumt” att släppa in något nytt.

 

Det kan , i vissa fall, vara sant att de är fria eller så gott som fria från hotande anlag för rasen, men detta tillvägagångssätt är raka vägen till att koncentrera nya defektanlag som tidigare inte utgjort något större hot mot rasen. Och faktum kvarstår att bland de som sysslar med linjeavel så är utställning oftast den sport som de dras till. I utställningssammanhang är det ett stort plus om vi kan ta fram hundar som ser likadana ut.

 

Folk som är mer intresserade av själva hunden de lever med är sällan benägna att inavla mer än ”nödvändigt”.

 

 

 

Ibland dyker det upp exempel på radikala åtgärder för att öka den genetiska variationen.

 

Ex i finland har en korsat in schnauzer i pincher nyligen:

 

http://pedigreedogsexposed.blogspot.com ... et-if.html

 

 

I Sverige har vi tagit in nytt blod i fåtalet raser för att de varit och/eller är väldigt drabbade. Då tänker jag främst på Clumber Spaniel:

 

Sammanfattningsvist: Den genetiska variationen är nödvändigt för hälsa och fortsatt överlevnad. Vi ökar den genetiska variationen genom att bredda avelsbasen.

 

 För att nå sina avelsmål, dvs för att avkomman ska motsvara ens förväntningar måste man i regel ha ett längre tidsperspektiv än från ena generationen till den andra.

 

Om vi ska lyckas med att få fram de valparna vi vill ha fram, men inte vill inavla, så behöver vi skaffa oss ökade kunskaper om genetik och mer effektiva metoder för att skapa oss en bild av vad en individ kan tänkas bära på för anlag utom de anlagen hon visar upp (vi behöver ha en uppfattning om genotypoen även om inte allt visas i fenotypen). Med kundkaper om hur respektive egenskap nedärvs så kan vi nå våra mål utan att inavla.

 

 

Hur skapar vi oss en sannolik bild av vad en potentiell avelshund bär på utöver det hon själv visar upp?

 

Jag skulle förmodligen kunna skriva metervis om detta, men ska försöka hålla det enkelt.

Oftast, då vi vill ha reda på vad en hund kan tänkas bära på utöver det hon visar upp så ser vi i första hand till hundens stamtavla. Med stamtavla menas här hur en vanlig stamtavla ser ut idag. Vi har föräldrarna , föräldrarnas föräldrar, deras föräldrar osv i rakt nedstigande led.

 

En bra potentiell avelshund är för många av oss (även uppfödare som hållit på i 45 år) en hund med en bra stamtavla.

Det kan innebära ex att alla hundar i rakt nedstigande led har fått bra resultat på utställningar, bra resultat på bruksprov och/eller bra resultat på funktionsmedicinska tester som bör göras beroende på vilken population/ras vi talar om.

Om vi begränsar oss till en rasbunden sjukdom och vill uppskatta om vår potentiella avelshund är ett tillräckligt säkert kort så är det många av oss som skulle hävda att hon/han är det pga att ”alla i stamtavlan är fria”.

 

Det är förstås oerhört viktigt och bra om de är det, men om 25% av rasen har samma sjukdom så bär ungefär 50% (lite beroende på arvsgång) på sjukdomen och det även om de flesta stamtavlor innebär att föräldrar, morföräldrar, farföräldrar, deras föräldrar osv är fria eller i stort sett fria. Det finns ju raser där det endast avlas på fritestade individer för en viss defekt (där det är ett krav för att få registrera valparna) men ändå så har kanske 30% åkomman.

Allstå måste vi gå längre om vi ska bedriva avel på ett etiskt försvarbart vis.

 

Vi kan inte nöja oss med att ta reda på om morfadern eller farfarsmodern var friska (eller vad vi nu letar efter för egenskaper) eller inte. Vi måste skapa och förstå system för att beräkna sannolikheten att vi fick med eller inte fick med det där friska eller sjuka anlaget från ex morfar Buster.

 

 

 

Hur?

 

Ja, det är sådant jag jobbar med. Med min egen verksamhet men också för andra populationer som är slutna.

 

För att ta reda på hur stor sannolikheten är att vi fått med oss en egenskap från morfar Buster så ska vi i första hand titta på vår potentiella avelshund i kombination med dennes syskon! (Fördjupande text kommer)

 

Den bilden vi får fram där, då vi räknar ut ett medel för egenskaperna (exteriöra, mentala, medicinska, funktionella egenskaper) och ger det lika stor genomslagskraft som hunden själv så har vi en betydligt tydligare bild av vad hunden kan tänkas bära på utöver vad hon själv visar upp (fenotypen) än om vi ser till någons morfarsfar eller ännu längre bak (det ä konstigt att vi ofta tror att ju längre bak vi kommer desto större relevans har faktan, det är att tända ”adel”, inte ”avel” för rent vetenskapligt kommer vi ju längre bort ju längre ned vi går i stamtavlan.

 

Förutom den potentiella avelshundens syskon ska/kan vi också titta på hennes föräldrar och föräldrarnas syskon om än att vi ger detta endast hälften så stor påverkan på vår sannolikhetsbedömning.

 

  Det är i många fall nyttigt och också trevligt att studera morfarsfar och till en viss grad så säjer det en del om vad hunden kan tänkas bära på, men v i kommer närmre sanningen (och kan göra mer sunda val då vi väljer avelshundar) om vi också försöker ta reda på om eller hur stor sannolikheten är för att den aktuella avelshunden fick med sig just det eller det anlaget från morfarsfar, farmor osv, och det gör vi genom att i första hand studera hunden själv och dess syskon, i andra hand hunden föräldrar och dennes syskon.

 

Sammanfattningsvis: Den nya generationens stamtavlor behöver studeras på bredden snarare än på djupet.

 

 

 

                                                             Mentala egenskaper

 

                                   -Ett resultat av samverkan mellan Arv och Miljö

 

Vad gäller hundens mentala egenskaper, dess beteende överlag eller i en viss situation vill vi gärna dela upp dem i beteenden som är skapade av hundens miljö respektive beteenden som hunden har med sig via arvet.

 

Låt oss säja att en hund är osäker i kontakt med främmande människor, hon är generellt skeptisk mot främmande människor men kanske är mer rädd för män med skägg eller små viftande barn.

 

Om vi ser detta beteendemönster som något som helt bottnar i miljön skulle förklaringen kunna se ut så här:

 

*Hunden fick inte tillräckligt med miljöträning som valp.

 

*Hunden har fått negativa upplevelser av främmande människor. Kanske också att hunden har vart med om en otrevlig incident med en skäggig man som gick rakt fram till hunden eller barn som rört sig oberäkneligt, behandlat hunden utan större känsla eller t.o.m kastat något på hunden.

 

Om beteendemönstret istället tillskrivs bottna helt i hundens arv skulle vi istället bara konstatera det faktum att rädslor har hög arvbarhet.

 

  

Dvs att det finns gener/anlag som styr hur skeptisk respektive öppen en hund är gentemot främmande människor och om just den här hunden har anlag för att vara skeptisk/osäker och rädd överlag och blir ännu mer skeptisk/osäker och rädd vad gäller människor som skiljer sig åt genom att ex bära ett stort skägg eller människor som rör sig snabbt och ibland oförutsägbart ex små barn.

 

 

Väldigt sällan, för att inte säja aldrig, så bottnar en egenskap i endast en av dessa två faktorer (arv respektive miljö). I de fallen det ändå är så, eller nästan är så, handlar det om att påverkan från arvet eller miljön är/har varit väldigt stark. Om det skulle vara arvet så menar jag här en hund där i stort sett alla släktingar bär på rädslor och där alla gener/anlag som kan ha med rädsla respektive öppenhet inför nya situationer, personer osv pekar mot det rädda hållet. Även inavel/nära släktskapsavel kan i vissa fall få den effekten även om släktingar längre bak i stamtavlan har haft lätt eller hyfsat lätt att hantera ovana situationer och främmande personer.

 

Motsvarade för miljön, dvs att en hund skulle uppträda skeptiskt och ge uttryck för stark rädsla (istället för sund urskiljningsförmåga) endast pga av miljöfaktorer/vad hunden varit med om kräver att miljöpåverkan varit väldigt stark i sitt uttryck. Ex att hunden blivit svårt chockad (såsom slagen eller på annat vis missbrukad/ misshandlad) och att detta har hänt vid så många tillfällen att hunden har ”dragit slutsatsen” att detta är standard, ungefär som att ”så här är det, människor/barn/farbröder med skägg är farliga. De skadar mig och jag vet aldrig när och hur, det kan hända när som helst och jag måste vara på min vakt”

 

I praktiken, i verkligheten är det dock så att varje enskilt beteende hos hunden är en samverkan mellan arv och miljö. Om vi ska se på det ur ett generellt och/eller större perspektiv än i de extrema fallen av arv- miljöfaktorer är hundens sätt att svara upp på en situation ett resultat av samverkan mellan arv och miljö.Det finns ju hundar som har vart med om riktigt läskiga saker i samband med barn, cyklar, andra hanhundar, schäfrar, dvärghundar, svarta hundar,prickiga hundar, långa människor, fyrverkerier mm utan att för den sakens skull utgå ifrån att varje barn,varje cykel osv utgör ett potentiellt hot. Likväl finns det hundar som har vart med om i stort sett samma sak, i vissa fall i betydligt mer extrema former, utan att utgå ifrån att alla barn, alla cyklar osv utgör ett hot.

 

Sammanfattningsvis: Vi får oftast en tydligare bild då vi ser på hundens mentala egenskaper som ett resultat av samverkan mellan arv och miljö än om vi sätter in det i ett av dessa två fack.

 

Även medicinska och funktionsmedicinska är ganska ofta ett resultat av både arv och miljö.  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nov 2011

 

Ildiko Algemo

 

viljashundskola.se

 

0739- 31 33 22

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Olika arvsgångar   

 *Intramediär nedärvning

Vikten av genetisk variation

 *Släktskapsgrad (inavelsgrad)