Hem -> Tävla/ Träna ->

Att lägga in signal-ord/ kommando-ord

och hur vårt sätt att göra det har betydelse för motivationen och hundens drivkraft/bränsle i att utföra beteendet/momentet

 

 

Ett signal-ord/kommando-ord är ett ord som, när det är inlärt och om hunden är motiverad, utlöser ett visst beteende hos hunden.

Sitt”, ”ligg”, ”sök” är exempel på signalord.

 

Det sättet vi lägger in signalordet på under inlärningen kan ha stor påverkan på hur hunden upplever beteendet/momentet. Det kan t.o.m ha betydelse för vilken drivkraft/vilket ”bränsle” hunden använder då hen utför beteendet/momentet vilket naturligtvis påverkar hur väl och ihärdigt hunden utför uppgiften.

 

 

Inlärningen av signal-ord/ kommando-ord kan enkelt delas upp i två kategorier:

1.Signal-ord/kommando-ord för lydnadsmoment och trick
2.Signal-ord/kommando-ord för Sök och Spår

 

Även i de fallen endast den ena kategorin påverkar dig och din hunds liv just nu rekommenderar jag er att läsa om båda härnedan eftersom de beskriver samma sak fast ur lite olika perspektiv.

 

Likheterna mellan ovanstående kategorier är större än skillnaderna. Det gemensamma är att vi lägger in signal-ordet/ kommando-ordet en bit in i träningen. Vi börjar med att lära hunden beteendet/momentet. När vi ser att vi lyckas få hunden att ”förstå” och utföra momentet är det dags att lägga in signal-ordet/kommando-ordet. Först som en ”beskrivning” av vad hunden gör, snarare än en uppmaning/ett kommando, vilket vi gör samtidigt som hunden utför momentet. Senare som ett uppmaning, dvs något som ska utlösa beteendet hos hunden.

 

 

Signal-ord/kommando-ord för lydnadsmoment, agility och trix mm

 

Låt oss ta momentet fritt följ som ett exempel. Där har vi signal-ordet/kommando-ordet ”Fot”.

 

Vi börjar då med att lära in beteendet att gå på vår vänstra sida och hålla kontakt med oss. Det gör vi genom att förstärka de stunder hunden befinner sig vid vår vänstra sida och håller kontakt med oss. I början kanske hunden gör det under korta stunder, kanske bara någon sekund, men genom att förstärka dessa sekunder (gärna den exakta sekunden där hunden väljer detta beteende från att tidigare gjort något annat) så blir beteendet snart förlängt. Beteendet att gå på vänstra sidan och hålla kontakt med oss lärs in. Har vi lyckas motiovera hunden tillräckligt, dels för att träna/samarbeta med oss överlag och dels för själva beteendet/momentet så kommer hunden allt oftare bjuda det här beteendet. Det blir också lättare och lättare för oss att uppmuntra till beteendet.

När vi ser att det sker kan vi säja att hunden har lärt sig grunden i beteendet (även om det fortfarande finns fler beteenden i själva momentet att slipa på, såsom att hålla en tillräckligt bra position och att sätta sig snabbt då vi stannar). Då är det dags att lära in signalordet som än senare kommer användas som en uppmaning/ ett ”kommando”, dvs något som utlöser beteendet/utförandet av momentet.

 

När du lär in beteendet tittar du efter ögonblick där hunden utför beteendet som bäst och/eller som närmst beteendet i förhållande till hundens aktuella nivå. Dessa ögonblick förstärker du på ett eller annat vis (med glada ord som ”braaa”, ”sådär ja samt ” klick+godis, bara godis, inbjudan till kamplek, en boll som far iväg eller annat skoj). När vi kommer till det stadiet där vi vill lära in signalordet börjar vi byta ut de glada orden mot signalordet. Men fortfarande med samma energi/attityd som de glada orden.

Tänk dig att ”Fot” betyder ”jajemen!” , ”braaa” , ”sådär ja” (eller vad du nu brukar säja då du deklarerar att hunden utför det beteendemönstret du är ute efter) på ett annat språk och att du pratar det språket just nu.

I teorin skulle jag kunna säja att du fr.o.m nu kan börja säja ”fot” varje gång du hittar en milisekund som du vill förstärka (belöna). I praktiken, för att behålla rätt energi/attityd säjer jag istället att du ska ska lägga in ordet ”fot” ungefär varannan gång du egentligen hade tänkt att säja ”bra!” eller liknande. Så småningom vill du kanske säja ”Fot” varje gång du annars skulle sagt ”Bra!”. Om du fortsätter att använda detta på flera moment är det möjligt att du kommer till en punkt där du så gott som alltid säjer signalordet i form av en belöning.

 

Kanske är det uppenbart varför jag rekomenderar att lära in signalorden med samma energi/syfte och t.o.m funktion som en belöning. Hur som helst så är min erfarenhet att om/när vi lyckas få hunden att uppleva träningen och momenten som om träningen och beteendet/momenten är en del av belöningen då når vi den absolut ultimata plattformen för en gynnsam utveckling.

Det här förhållningssättet som vi till en början förmedlar som teknik eller ”metod” bryter så småningom igenom våran, ibland lite tyngre, attityd till träning. Vi människor drar delvis, via vår kultur/vår norm, en skarp linje mellan vad som är arbete och vad som är lek. De flesta andra arter verkar förhålla sig som om träning/arbete och lek är samma sak. Två hundar som jagar varandra, smyger på varandra, ”attackerar” varandra om än med kraftiga bithämningar, tränar/pluggar språk och fysiska färdigheter. Energin är dock inte ”jaha, nu måste jag träna på det här om det ska bli någon ordning på mig” utan snarare ”jag har lust att jaga, bli jagad, smyga på osv...därför gör jag det! Vad skulle jag annars göra? ”.

Fundera på varför vi människor benämner begreppet ”arbete” med begreppet ”jobb” och kopplingen mellan ordet ”jobb” med ordet ”jobbig”.

Hur som helst: Om vi kan använda hundens egen drift och glädje som ”bränsle” i inlärningen så är det förstås en fantastisk fördel. Det kan vi även passa på att göra då vi sätter ord på beteenden/moment, dvs när vi lär in signalorden.

 

När du, under en period, lyckats få in signalordet då hunden utför beteendet/momentet som bäst kommer hunden associera ordet med beteendet när det utförs som bäst samt med något lustfyllt.

Då kan du prova att använda ordet som ett signalord, dvs för att utlösa beteendet, men gärna fortsättningsvis med energin/attityden av ett beröm, dvs något skoj.

 

 

Signal-ord/kommando-ord för Spår och Sök

 

När vi lär in såväl spår som sök börjar vi med att först ”tända” hunden på något och sedan släppa iväg/tillåta hunden göra det hunden VILL göra, dvs ta sig till det som hunden tändes på.

Här vill jag, utöver att skriva ordet ”vill” med stora bokstäver, lägga fokus på hundens egna VILJA.

Spår och sök är ingenting vi egentligen behöver lära hunden. Även om vi kanske lär hunden vissa rutiner för att markera personer eller föremål samt hjälper/styr hunden att använda en av dessa två tekniker, så kan ju hunden både söka och spåra från början.

När vi utbildar en sök- eller spår-hund i ”människans tjänst” kan vi dock välja mellan att antingen låta drivkraften/bränslet vara hundens naturliga drift, förmåga och vilja

eller

att göra om det mesta av det till lydnadsmoment/trix, dvs lära in det som om hunden inte redan kunde spåra eller söka. Som om det vore ett lydnadsmoment/ ett trick.

 

Jag förespråkar starkt att , i så stor grad som möjligt, använda oss av det bränslet/den drivkraften och förmågan som redan finns där vilket bla speglar detta med signalorden.

 

Alltså: Vi börjar med att tända hunden på något, låter hunden se detta ”försvinna iväg”. Har vi lyckats kommer hunden ha en stark vilja att gå/springa efter det som försvann.

Om vi vill ha en hund vars motivation och uthållighet räcker i längden, för de eventuella svårigheterna som kan dyka upp i träningen framöver samt för ev skarpa lägen, så är det guld värt att bekräfta den här viljan redan från de allra första träningspassen. Det gör vi väldigt enkelt genom att i början (och även ibland för den mycket rutinerade hunden) lägga ett påbjudande/ tillåtande ord i samma sekund som vi släpper på hunden. Den här sekunden, då vi släpper hunden på objeket han/hon vill nå, bör vi ha samma energi/attityd och använda samma/liknande ord som vi gör när vi ex låter hunden börja äta eller springa fram och hälsa på en annan hund. Energin i ordet är förvisso viktigare än vad hunden tidigare associerat med ordet eller om hon/han kommit i kontakt med ordet för huvudtaget. Det handlar mer om din sinnesstämning, vad du som förare förmedlar till hunden i detta ögonblick och fungerar alltså lika tillfredställande oavsett om vi tyst tänker ordet eller om vi uttalar det (gör gärna både och). Förslag på ord som väcker rätt sinnesstämning/energi/attityd i ögonblicket då vi släpper hunden blir då ”Varsågod”, ”okej”, ”okejdå”, ”ja okej!”. Vi förmedlar då till hunden att det hon/han gör då vi ”leker den här leken” är vad han/hon vill göra. Vi gör på så vis klart för både hunden och oss själva att det han/hon vill göra i den här stunden, den driften som redan finns där, räcker gott och väl. På så vis får vi med oss hunden egna förmåga, drift och vilja vilket är den absolut mest självfödande/självunderhållande driften vi kan tänka oss. Ibland är det allra ”dyraste” också det allra enklaste.

Låt oss säja att vi från början istället ger ett kommando-ord, såsom ”sök”. Även om vi kan säja det med en tillåtande inställning så blir sinnestämningen/energin/attityden mer eller mindre åt det hållet att vi uppmanar hunden att göra en prestation. Det kan i vissa fall vara nödvändigt att uppmana sin hund att göra något speciellt, det kan t.o.m vara något som förtydligar vad hunden ska göra och därmed inger en viss trygghet och klarhet hos hunden. Men i detta läge är det inte bara överflödigt att göra så, det skapar också ett glapp mellan den grundläggande egna driften och handlingen. Det glappet är en klar nackdel om vi vill att hunden ska jobba optimalt och hålla för svårare prövningar såväl i utbildningen som vid prov eller skarpt läge. Kan vi få hunden att drivas av egen kraft och eget intiativ ökar förutsättningarna får en gynnsam utveckling nämnvärt.

Så småningom kan vi ibland lägga in ordet ”sök” där vi till en början bara sagt ”varsågod” eller liknande. Men bara i den utsträckningen som krävs för att hunden ska ta upp ordet aldrig någonsin mer än att vi kan behålla ”varsågod/okejdå!”-attityden i ordet.

 

Vad gäller den rullmarkerande sökhunden finns även en annan bit - påvisningen. När hunden funnit figuranten kommer hen tillbaka till föraren med rullen i munnen vilket betyder ”det ligger någon därute!”. Då är det meningen att föraren ska koppla hunden och på kommandot ”visa” snabbt leda föraren till figuranten (i skarp läge- den nödställda).

Om vi använder samma tanke på detta delmoment så skapar vi först ett läge där hunden vill komma till figuranten (att figuranten återigen blir tillräckligt intressant för hunden att hen vill dra iväg igen, denna gången med föraren i andra sidan kopplet). Undertiden hunden springer mot figuranten och ffa när hunden väl är framme hos figuranten och får lek/godis och annat uttalar figuranten ordet ”visa” med samma energi/sinnensstämning/ attityd som om hen hade sagt ”braaa”, ”vad duktig du är” eller liknande. M.a.o, det är en klar fördel om vi kan undvika att säja ”visa” i uppmanande syfte, att vi istället ”ställer i ordning scenen” på ett sätt där hunden själv vill komma till figuranten och att figuranten, när det väl sker, sätter ord på vad hunden gör. Ungefär som vi, till ett litet barn som hoppar, kanske säjer ”hoppa!”. Inte som en uppmaning eller ett kommando ”Hoppa då!”, utan som en beskrivning av vad barnen just då gör. Hunden kommer, liksom människobarnet, associera handlingen med ordet och så småningom förstå kopplingen mellan ordet och handlingen.

Och uttalar vi ordet ”visa” i form av ett beröm kommer hunden inte bara koppla det till själva handlingen utan också till lust och glädje. Säjer vi det då hunden redan är framme hos figuranten kommer ordet även kopplas till ”jag är redan framme” vilket naturligtvis ger en väldigt effektiv påvisning (med effektiv menas här snabb och säker eftersom sökmomenten går på tid om vi avger prov samt att en i skarpt läge, med verkligt nödställda, ofta kämpar mot klockan)