Hem -> Leva med hund -> Grund/Relation -> Modell

 

 

 

 

 

Den gröna rutan

Vad gäller inlärningen av beteenden och moment så använder vi oss av samma eller i stort sett samma verktyg oavsett om vi tränar inom ramarna för en aktivitet (ex tävlingslydnad, spår, personsök, agility osv) eller ett moment/beteende vi vill ha hos hunden i vardagen.

 

 

 

När själva inlärningen är gjord, dvs när hunden lärt sig beteendet/momentet som vi vill lära henne så skiljer vi på vad som är inom ramarna för en aktivitet och vad som är vardagsstruktur/regler.

Vad gäller aktivtet/gren så stannar vi i den gröna rutan eftersom inlärning hela tiden fortgår.

Vad gäller det som vi vill befästa som en regel/social struktur gäller att vi flyttar ut det från inlärningsfasen (när vi ser att inlärningen är gjort) och tydligt visar för hunden att det nu rör sig om en regel.

 

Vid aktivitet/ gren (Agility, tävlingslydnad, kantarellsök, personsök osv) stannar vi kvar i den gröna rutan eftersom vi där har en hund under ständig utveckling .

Inom ramarna för en aktivitet/tränings- och tävlings-gren vill vi ha en superfokuserad hund som i regel handlar så snabbt som möjligt och är ständigt beredd på nästa kommando från oss. Här vill vi ha utgångsläget att hunden ”hela tiden” utvecklas och håller lågan igång, det gäller oavsett om vi i arbetar med hunden för att i första hand använda hunden i samhällstjänst, för att tävla/avge prov eller för att se till att hunden får tillräckligt med mental stimulans/utmaning vilket behövs för att hunden ska må bra. Oavsett om grenen vi tränar hunden i innebär mycket självständigt arbete eller ständigt inkännande för våra signaler (ofta någonstans emellan dessa två ytterligheter) så utvecklas hunden mot mål genom att vi förstärker (belönar) beteenden på väg mot det målet.

.Inom den här ramen erbjuds be(lön)ingar av de olika slagen (godis, lek, socialt beröm osv) eftersom hunden hela tiden arbetar och utvecklas.

 

Skillnaden mellan aktivitet/gren och vardags”lydnad”

I vardagen är det, av flera olika anledningar, bättre om hunden inte är ”redo för nästa drag” hela tiden. Om vi lägger en hund (platsliggning) inom ramen för grenen tävlingslydnad (aktivitet/gren) ska hunden, för bästa betyg, ligga där superfokuserad på sin ägare och invänta nästa steg och nästa kommando. Men om vi säjer åt hunden att lägga sig i en vardaglig situation så är det bättre att hunden slappnar av och har fokus på sig själv istället för på oss. Att ligga där med en förväntan på att få godis hindrar hunden att helt slappna av.

 

Om vi, i vardagen, behöver säja åt hunden att sätta sig och vänta medan vi hämtar något är det inte viktigt att hunden sätter på ett visst sätt på ex exakt plats (vilket det är i exempelvis tävlingslydnaden), men viktigt att hunden verkligen sätter sig oavsett om vi gav hen godis förra gången vi bad hen sätta sig eller inte.

 

I aktiviteten får vi till energin, entusiasmen och den ständiga viljan till att invänta nästa steg genom att se till att hunden är supermotiverad, överaska med fantastiska belöningar och lägga 100% fokus på att hitta de sekunderna där hunden kom ännu ett steg mot målet. Den här ”världen” karakteriseras av att den är kreativ,obegränsad och intensiv och det bör den få vara. Därför säjer vi ”aldrig” nej till något under inlärningsfasen, bara ”ja” till det som var ännu ett steg i rätt riktning. Situationstecknen finns runt ordet ”aldrig” finns där för att det kan dyka upp tillfällen i träningssituationer då vi kan behöva säja nej, men de tillfällena är obefintliga till mycket sällan förekommande. Ex om jag har en hund som hoppar upp mot mig under fritt följ så skulle jag invänta sekunderna då hunden har alla tassar i backen och förstärka (belöna) dem. Men om hunden skulle bli så ivrig att hen också började bita i min jacka samtidigt så skulle jag förmodligen säja NEJ för där hamnar jag inom ramen för vardagsregler.

 

 

 

Vardagsmoment börjar i regel i inlärnings-fasen men behöver , efter inlärningen är klar, flyttas över till att bli en social regel (Blå ruta)

 

I vardagen så finns det ett tydligt behov av viss struktur och vissa regler. De flesta av oss behöver inte mer regler för våra hundar än vad vi kan räkna upp på den ena handens fingrar, men att de finns där och att de fungerar har ofta en väldigt stor betydelse för hundens livskvaliteet.

Ex så kan han/hon få gå lös betydligt oftare om hen tryggt och säkert kan hålla sig till regeln att aldrig springa fram till andra hundar utan tillåtelse. Många gånger kan vi också ta med oss hunden oftare om hen känner till och håller sig till vissa regler.

Om det är tydligt för hunden vilka regler hen har ansvar för att följa kommer hunden ha en rikare och friare vardag och framförallt så kommer det avlasta hunden för den onödiga stressen som kommer med att ständigt befinna sig i inlärningsfasen , dvs vara ett föremål för träning dygnet runt. Det kommer också avlasta hunden från att ta ansvar över saker som hen ofta inte kan ta ansvar över, ex bedöma om det är okej att springa över en trafikerad väg eller inte, om det är läge att springa fram till en mötande hund, läge att hoppa upp på en gammal farbror med en intressant matkasse osv.

 

Alternativet till att skilja på aktivitet och vardag är att

1, Göra hela dygnet till en aktivitet som endast begränsas av koppel, kompostgaller osv

2, Att göra såväl arbete som fritid till en rad regler

 

Det finns utövare av båda sätten. Personer som tränar ex bruksgrenarna med lika mycket eller oftast mer regler än i vardagen.

 

Det finns också personer som inte sätter regler alls.

 

 

Det finaste med att skilja aktivitet från vardag (även om de absolut går in i varandra bitvis) är att varje av dessa två bitars existens främjar den andra delen.

En vardag som verkligen får vara vardag gör, utan tvekan, att hunden blir mer fokuserad då vi väl tränar. Det ger också en mognad som vi kan ha stor nytta av längre upp i klasserna.

Likaså erbjuder aktivering bla en tillfredsställd hund som därav oftast är betydligt lättare att leva med i vardagen.